Hyllad, hypad, älskad. Men bortom artistrollen finns en Lykke Li som hatat sig själv, varit olyckligt kär och vet att framgång inte ger det hon vill ha. ELLE fick en avslöjande intervju.

Efter att ha läst kanske tusen artiklar om Lykke Li och sett minst hundra konsertklipp på Youtube tycker jag att jag borde vara förberedd på vem det är jag ska möta. Ändå är det som om en liten chockvåg går genom hotellbaren när Lykke Li kommer in i rummet. Hon är magnetisk – pluspol och minuspol på samma gång, flicka/kvinna, bräcklig/stark, vanlig/extraordinär – som lakritsrippel, cool med djupa, mörka stråk av svärta som skär genom allt det vaniljsöta.
Trots att hon bara är 22 år gammal är myten kring hennes person redan färdigspunnen. Artiklarna om henne handlar minst lika mycket om hennes hippieuppväxt, barndom i Portugal och hårknut som om hennes musik. Hon är på väg att bli en modeikon, en it-girl, en av de där förnamnspersonerna, en Zelda, en Edie, en Nico, en Lykke Li. Och det är samma framgångssaga som upprepas i varje artikel.

– Men myten stämmer inte alla gånger. Jag vill inte prata om att jag har bott i Nepal fast jag aldrig har gjort det. Eller om en hårknut som jag inte har någonting med att göra, som jag hade en gång på en pressbild och i en video för två år sen.
Det märks att Lykke Li tröttnat på bilden av sig själv, eller åtminstone skruvar sig lite obekvämt inför den. När hon vann priset för bäst klädda kvinna på ELLE-galan hyllade hon Thorsten Flinck som Sveriges enda stilikon i tacktalet.

– Det kändes lite konstigt att just jag fick priset. Jag som typ hittat kläder i soptunnor hela livet. Alla de här unga tjejerna som bloggar och har mode som intresse, någon av dem borde ha fått det. Ett tag tänkte jag att jag skulle göra en Marlon Brando-kupp, du vet, när han skickade upp en indiankvinna på scenen för att ta emot hans Oscar. Men jag älskar att klä mig, att uttrycka min vision, min person, med kläder. Själva modebranschen är galen, alla märken som matar ut samma sorts kläder varje säsong, sådant intresserar mig inte.

Det går inte att komma undan att Lykke Li har blivit en mode­ikon, det är så hon omskrivs och det är så hon ser ut. Trots att hon har burit flyttkartonger hela natt­en är hon anslående där hon sitter i hotellbaren med sina skulpturala kindben, sina sotade ögon, sina armbandsskramlande armar, sin svarta gotsilhuett och en otvetydig stil. Hon blev tillfrågad om hon ville bli Marc Jacobs nya parfymansikte, men i sista stund gick jobbet till en skådespelerska i stället. Världen är helt enkelt Lykke Lis ostron, ändå har hon skaffat en lägenhet här i Stockholm.

– Jag har varit på turné nu i två år, och om man behöver vila är inte New York särskilt bra. Det blir lätt en destruktiv cirkel där. Jag känner mig hemma med mina vänner här i Sverige, därför har jag valt att skaffa ett ställe här. För att grunda mig. För mig är det lite som att åka till landet, jag går runt i munktröja och gör ingenting. Men jag känner mig väldigt hemma på andra ställen också. Så det här är ett stopp, men det är inte ett definitivt stopp.

Så du hatar inte Sverige då? säger jag försiktigt. I amerikanska musiktidningen Blender råkade Lykke Li nämligen säga att hon avskydde Sverige ibland – det var mest en bisats, men TT plockade upp uttalandet som orsakade ett mindre kvällstidningsraseri, och så blev det till ytterligare en pusselbit i mytbilden.
– Äh, den där intervjun gjordes i en whiskybar och vi var småfulla och jag försökte vara lite rolig. Dessutom – vem hatar inte allt och alla när man är 19? Det lustiga var att jag fick så många hatmejl efter det. Såna där, du vet: Åk tillbaka dit du kom ifrån. Hur ironiskt är inte det?

Medan vi beställer spelar Lykke Li en gammal Bob Marley-låt för mig på sin ipod. ”Har du hört den? Han är bara 17 år och sjunger soul – du måste lyssna, man bara vill gråta och dansa samtidigt.” Hon mimsjunger till ljudet som läcker ut genom lurarna.

Att vilja gråta och dansa samtidigt hade annars kunnat vara mottot för Lykke Lis egen musik. Albumet Youth novels är sötsvart och discobittert, och jag undrar om det där stråket av svärta är något hon försöker skaka av sig eller något hon odlar.

– Jag gillar saker som är tragiska. Jag kan vara rätt dramatisk själv, bara ligga på golvet och dricka whisky och lyssna på världens sorgligaste sånger. Men jag ser att det är ett mönster, att jag har haft ont i hjärtat sen jag var liten, burit på en stor melankoli. I Portugal får man odla den sorgen, man sjunger fado, och det är sorgligt men ändå vackert. I Sverige är det lätt att gå ner sig i mörkret. I skolan fick jag massor av skit för att jag tog för stor plats, för att jag var den jag var, så då gick jag in för att vara ensam i stället – det var jag mot världen. Men så läste jag Édith Piaf-biografin och kände att, Gud, det här handlar om mig! Anaïs Nin har också skrivit om den där sorgen, en namnlös sorg som vissa bär på, och när jag insåg att andra människor har gjort något produktivt av sin melankoli blev det en vändpunkt. Att jag kan använda mig av min smärta i det jag gör.

Vilka specifika tragedier finns i ditt liv?
– Jag har nog många olika tragedier, staplade på varandra. Men främst är det väl det att jag drabbades av det där som drabbar 90 procent av alla unga kvinnor – press­en utifrån, på vem man ska vara, hur man ska se ut – och jag föll dit hårt på självhatet. Och sen blev jag kär i någon som inte var kär i mig på det sättet. Jag var trasig redan innan, men att älska någon och inte bli älskad tillbaka är en tragedi i sig. Det var inte ens ett förhållande, det var en kärlekshistoria som aldrig fick blomma ut, och det blev en destruktiv cirkel. Det är svårt att formulera, men mitt hjärta blev hemsökt.
   ”Hands down, I’m too proud for love” gnolar jag.

– Ja, det är det Little bit handlar om. Att man öppnar sig för kärleken, men det är inte kärlek för den andra. Och jag tror att många tjejer glömmer att kropp och själ hör ihop. Har man blivit bränd och blundar för sitt hjärta och sen bara knullar ... då kan man bli skadad. Jag läste Gabriel García Márquez novell Memories of my melancholy whores. Där säger en av personerna: ”Don’t let yourself die without knowing the wonder of fucking with love.” Det är det bästa som någon någonsin har sagt, eller hur? Det är min nästa platta! gapskrattar hon.

Under samtalet skiftar Lykke Li ständigt skepnad. Hon försvinner in i skuggorna när hon inte vill svara och hon dyker fram i ljuset igen när hon blir engagerad. Hon understryker sina ord med miner och gester, hon spelar upp en scen ur Mulholland Drive (där hon sjunger Lorando med änglaröst som smälter hela Grand hôtel) och gör en enastående imitation av ett av Nina Simones mellansnack med rökig altstämma och sträng amerikanska.

– Jag kan gå in i vilken roll som helst. Jag kan odla myten om mig om jag vill. Jag är inte ute efter mellanmjölk och vardagsliv, jag vill inte ha det och jag vill inte vara det. För mig har livet alltid varit en film.

Scenbytena verkar vara många.
– Ja, jag är rastlös. Jag kan få fixa idéer om vad jag ska göra, som att nu ska jag bli bikram-yogamästare, eller köpa en liten etta i varje metropol i Afrika, men sen får jag panik. Jag har anmält mig till litteratur- och teatervetenskap och kommit dit första dagen och sen bara hoppat av. Jag gjorde det nu när jag var i New York också, köpte ett bikramyogakort, och sen ångrade jag mig redan efter första passet. Så jag gick ut till receptionen och grät teatertårar och sa att jag hade varit sjuk i ett år och att det här var första gången jag gick ut, men jag kan inte träna det här nu, det går bara inte, jag måste få tillbaks mina pengar! Så fort jag anmält mig till något ångrar jag mig. Men det är för att jag försöker hålla ryggen fri, jag vill vara fri för mirakel. Jag tror på mirakel. Att något helt fantastiskt ska hända mig. Så jag måste hålla världen öppen för mirakel, och därför kan jag aldrig stadga mig.

Men kan det inte vara svårt att upptäcka miraklen då? Förstår du ens att du förmodligen lever i ett nu?
– Nej, jag tror att jag missar mirakel hela tiden, att jag skyndar förbi dem på väg mot nästa mål. Jag träffade till exempel en man för ett tag sen, och på papperet var han allt jag någonsin drömt om, men jag valde att skydda mig själv i stället. Jag orkade inte öppna upp och låta allt komma ut.

Källa http://www.elle.se/aktuelle/lordagsintervjun/elle-intervju-lykke-li-inpa-livet.aspx